Livet blir inte detsamma

 Foto:  Nirvana

Foto: Nirvana

Att gå sönder

För mig kändes det som att gå sönder. Som att rivas itu och vecklas ut. Som att spricka och finna att det fanns ett stort kärleksfullt ljus inom mig som jag inte hade upptäckt tidigare. Ett ljus som väntade på att få skina och som nu skiner för dig. Som att plötsligt ha en manifestation av mitt eget hjärta utanför min kropp och se det bulta. Se det röra på sig. Se det gråta. Se det le. Se det finnas till. Och känna hur jag finns till inte bara genom min egen kropp längre utan också genom din. Genom dig. Hur dina behov, hur du har det, hur du mår, vad du känner och vad du vill blir det viktigaste i världen plötsligt. Hur allting i mig cirkulerar kring dig.

Jag påminns om Cohens ord: ”There is a crack in everything, thats how the light gets in”. 

Livet blir inte detsamma.

Så var det många som sa. 

Innan Diba kom. 

Nu har fyra månader gått sen du kom till oss och nog kan jag instämma. Livet blir inte detsamma. 

Själva födsloupplevelsen är i sig en transformativ upplevelse. Vi har film från ögonblicket då du kom till världen. Vi har visat den för nära vänner som varit på besök. Jag har flera gånger då fått frågan om vad jag känner i ögonblicket då du kommer ut och börjar skrika. När jag klipper din navelsträng. När du ligger på din mors bröst och jag rör mina fingrar vid båda era pannor.  

Det går inte riktigt att beskriva. Inte ordentligt. Inte fullt ut. Men det jag skrev ovan i inledningen av denna text är mitt försök. 

Foto: Nirvana

En delikat kärlek

Den kärlek som uppstår är i ordets rätta bemärkelse delikat. Skör, sårbar, bräcklig och samtidigt så oerhört njutningsfull, det är en euforisk glädje. I allt som känts fyllt av osäkerhetsfaktorer och risker så uppstår plötsligt en allomfattande klarhet. Såklart det skulle vara så här. Såklart skulle detta ske.

Att bli pappa. Att bli förälder.  Livet blir inte detsamma. Det är sant.

Du blir fyra månader gammal idag och som jag skrivit förut så har det inte varit en lätt start. Kolik. Långa nätter. Trötta dagar. Maktlöshet och känsla av fullkomlig otillräcklighet när ingenting tröstar, när ingenting hjälper och hjärtat utanför kroppen vrider sig, skriker, gråter, lider och det inte finns något som jag kan göra. 

Men vi tog oss genom det. Tillsammans. Som med alla andra moln som ska passera över himlen så passerade även de dagarna. Och nu väcker du oss vissa dagar inte med skrik utan med gurglande skratt och läten. Du möter oss inte bara med rynkad panna och hoptryckta ögon utan lika ofta med varmt leende och utsträckta viftande armar och sprattlande fötter.

Mitt hjärta börjar lära sig så mycket saker. För varje dag så sker en förändring i dig. Och min kärlek bara växer. Och växer. Och får mig att svämma över. 


 Foto:  Nirvana

Foto: Nirvana

En obekväm sanning

Häromdagen mötte Nirvana en äldre man när hon var ute på promenad med dig. Han log mot dig och sa: ”Ta vara på de här dagarna” till Nirvana.  

”Ja, det är underbara dagar, men en del jobbiga också”. Mannen tittade på Nirvana och svarade: ”Javisst, så är det, men de inte är inte lika jobbiga som ensamheten efter att de gått vidare med sina liv och vi blir kvar”. 

När Nirvana berättade de orden så slog det mig att vi bara har dig till låns. Något säger mig att även om det är längre tid än de fyra månader som precis passerat så kommer det en dag att kännas som lika kort. En dag ska du flytta från oss och bygga ditt eget liv. Det och allt som hör därtill är förstås fantastiskt men tanken över det får också tårarna att rinna till. Den här tiden är i sig själv bräcklig. Begränsad och flyktig. Bredvid den allomfattande kärleken bor en allomfattande oro över egna tillkortakommanden och ögonblickens flyktighet. Jag hoppas kunna vara närvarande, inte bara fysiskt utan också med sinne, hjärta och själ så att vi tillsammans får de bästa möjliga minnena vi kan få av den gåva det är att få möjligheten att dela resa och liv med varandra. 

Det påminner mig om en av mina första dikter som jag skrev i Samma färg på himmelen”:

”Livets resa är färd i en liten eka på ett stort hav. 

Ekan har många hål. Med tiden blir hålen fler och större. 

Den medvetna närvaron om kärleken som genomsyrar allt är våra korkar. 

Utan den kärleken sjunker vi och drunknar.  

Så enkelt är det. 

Och precis lika svårt.”
Livet blir inte detsamma. Så är det. Det är sant.

Foto: Nirvana